Leonberger

Föreställ dig ett lejon som bestämt sig för att bli familjehund. Det är ungefär vad Heinrich Essig, rådman i staden Leonberg i Baden-Württemberg, hade i tankarna när han på 1830- och 1840-talen korsade sankt bernhardshund, svartvit newfoundlandshund och pyrenéerhund. Målet var en hund som påminde om lejonet i stadens vapen — och 1846 föddes den första kullen som faktiskt fick namnet leonberger.

Resultatet är en kraftfull, muskulös och långhårig hund som ändå lyckas utstråla elegans och smidighet. Hanarna når upp till 72–80 cm i mankhöjd, tikarna 65–75 cm. Pälsen är guldbrun till rödbrun, ibland sandfärgad, och ansiktet är karaktäristiskt svart med bruna ögon. Rasen har dessutom simhud mellan tårna — ett arv från newfoundlandshunden — och arbetar gärna i vatten. Det finns till och med ett särskilt vattenprov i livräddning för rasen.

Leonbergern är ingen vakthund i traditionell mening, men en viss vaktinstinkt finns där. Enligt SKK ska rasen vara en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla livssituationer — och det stämmer väl med hundens historia som populär gårds- och vagnshund. Den trivs med att ha något att göra: viltspår, svampsökning eller liknande aktiviteter passar rasen utmärkt.

Pälsen kräver sitt. Den tjocka underullen och de längre täckhåren är vattenavstötande, men utan ordentlig borstning en gång i veckan bildas tovor snabbt. Två gånger om året fäller leonbergern rikligt — och lite grann däremellan också. Trimning behövs inte, men tassarna och eventuellt öronen kan behövaansas.

Rasens historia är dramatisk. Efter första världskriget återstod endast fem individer, och efter andra världskriget bara åtta. Hela stammen fick byggas upp från grunden. I Sverige dröjde det till 1979 innan den första kullen föddes, och idag ligger rasen på plats 28 i SKK:s ranking — ett stabilt mellansegment som speglar en hund med trogen, men inte explosivt stor, skara entusiaster.