Engelsk mastiff

Engelsk mastiff är inte en hund du missar. Med en önskad vikt på 75 kg och uppåt för tikar och 90 kg och uppåt för hanar — och där en del hanar passerar 100 kg — är det här en av världens tyngsta hundraser. Storleken är inte ett mål i sig; enligt rasstandarden från slutet av 1850-talet gäller att storlek bara är önskvärd om den kombineras med kvalitet och absolut sundhet. Det är en viktig distinktion.

Rasens historia sträcker sig långt tillbaka. När romarna erövrade Britannia år 55 f.v.t. ska hundar av denna typ redan ha funnits på plats — och de var tydligen större än romarnas egna doggar, som sedan exporterades till Rom för björn- och lejonhetsningar. Exakt hur de kom till England är fortfarande oklart. Renaveln tog fart på 1800-talet och 1883 grundades Old English Mastiff Club. Men efter andra världskriget var rasen nästan utdöd i hemlandet. Det var en stam i USA som räddade situationen, och rasen rekonstruerades delvis med hjälp av inkorsning av sankt bernhardshundar — primärt för att bevara storleken. En sidoeffekt av det arvet: än idag kan det föda långhåriga valpar, men de godkänns inte för avel eller utställning.

Till vardags är mastiffen en lugn och tillgiven sällskapshund som trivs nära sin familj. Rasen ska enligt standard inte visa aggressivitet, men reserverade individer förekommer. Krav på motion är måttliga — storleken och tyngden gör att mastiffen inte är optimal som arbetande hund. En del individer har tävlat med goda resultat i lydnad, men det är snarare undantaget. Som gårdshund trivs rasen utmärkt.

Färgmässigt finns tre alternativ: aprikos, fawn och brindle, där fawn är den vanligaste. På SKK:s rankinglista hamnar rasen på plats 248 i Sverige — ett sällsynt inslag i svenska hundägarhem, vilket gör varje möte med en mastiff på gatan till något av en händelse.