Cane corso

Cane corso är en av Italiens egna — en molosser med djupa rötter i den apuliska landsbygden, där ordet 'corso' på dialekt helt enkelt betyder robust. Eller om man föredrar den latinska tolkningen: cohors, gårdsväktare. Båda förklaringarna passar rasen som hand i handske.

Rasen höll på att glömmas bort. Det var först 1973 som man i Foggia upptäckte att det fortfarande fanns en distinkt typ av molosserhund som skilde sig från den mer välkände mastino napoletano. En inventering inleddes, och tio år senare, 1983, bildades en rasklubb. 1994 fick rasen officiellt godkännande av den italienska kennelklubben ENCI, och 1996 erkändes den av FCI. Det är alltså en räddad ras — och det märks att italienarna värnar om den. I hemlandet hör cane corso till de populäraste hundraserna överhuvudtaget.

Till utseendet är cane corson omedelbart igenkännbar som mastiff — kraftfull, bred och med den där tunga närvaron som får folk att ta ett steg åt sidan. Men jämfört med många andra hundar av mastifftyp är den faktiskt mer graciöst byggd. Hanhundar når 64–68 cm i mankhöjd och väger 45–50 kg, tikarna 60–64 cm och 40–45 kg. Det är en hund som tar plats, men inte på ett klumpigt sätt.

Temperamentsmässigt är cane corson lugn — men aldrig omedveten. Den är alltid alert och registrerar vad som händer i omgivningen. Mot främlingar är den reserverad, vilket är precis vad man kan förvänta sig av en ras som i första hand avlats som vakthund. Aggressivitet utan reellt hot ska däremot inte förekomma. I Sverige räknas rasen inte till brukshundarna, men den har ändå visat sig kapabel inom bruksgrenar, både hemma i Italien och här.

En sak som förändrats: kupering av öron och svans, som tidigare var standard i hemlandet, är numera förbjudet. Cane corson bär alltså sin naturliga form — och den är mer än tillräcklig.