Bullmastiff

Bullmastiffen är ingen hund som smyger sig in på dig obemärkt — det är en koloss med historia. Rasen skapades i Storbritannien från mitten av 1860-talet med ett mycket specifikt syfte: att hjälpa skogvaktare att stoppa tjuvskyttar under industrialiseringens era, när olovlig jakt exploderade. Problemet var att dåtidens mastiff var för tung och trög, medan bulldoggen var för aggressiv. Lösningen blev en genomtänkt korsning — enligt Wikipedia landade man på den ideala blandningen 60% mastiff och 40% bulldogg — och efter minst tre generationer renrasig avel erkände the Kennel Club rasen 1924.

Det ursprungliga jobbet sätter fingret på vad bullmastiffen faktiskt är: en hund framtagen för att arbeta självständigt, fälla en fullvuxen man med sin blotta tyngd och hålla fast honom — utan att bita. Inte för att hämta apport. Inte för att lyda varje kommando på appellplan. Det egensinniga draget är alltså inte en bugg, det är en feature inbyggd i rasens DNA.

I Sverige används bullmastiffen idag främst som familjehund och hamnar på plats 87 i SKK:s rankingstatistik — respektabel men inte vanlig. Rasen tillhör FCI-grupp 2 tillsammans med andra molosser och sennenhundar. Utseendet är omöjligt att ta miste på: ett massivt, kvadratiskt huvud med kort nosparti, vida näsborrar och mörka ögon. Öronen är förhållandevis små och v-formade, burna hängande. Pälsen är kort, hård och tät — i tigrerat, gulbrunt eller rött. Skallens omfång ska enligt rasstandarden motsvara mankhöjden, vilket ger en fingervisning om hur extremt proportionerna är.

Trots tyngden ska bullmastiffen kunna röra sig ledigt och vara alert. Motion i form av promenader behövs, men rasen har inte ett brukshunds aktivitetsbehov. Den lär sig snabbt — men tröttnar lika snabbt på repetitiva övningar. Mod, skärpa och ett genuint vänligt sinnelag sitter i samma kropp. Det är kombinationen som gör bullmastiffen unik.