Broholmer

Broholmern är Danmarks eget svar på de stora molosserhundarna — en ras med rötter i de danska kungahovens gåvobyten med England och Skottland redan på 1500-talet. Fredrik II och Kristian IV tog emot mastiffer från de brittiska och skotska kungahusen, och en av dessa hundar finns faktiskt avbildad på en målning på slottet Ledreborg på Själland. Det är historia man kan ta på.

Under flera hundra år var broholmern ett vanligt inslag på danska slott och gods, men under 1800-talet höll rasen på att försvinna helt. Det var hovjägmästaren och greven Frederik Sehested på godset Broholm på Fyn som räddade situationen — han samlade metodiskt ihop de exemplar som fanns kvar och drev ett målmedvetet avelsprogram. Resultatet: runt 200 hundar såldes till utvalda danskar och svenskar, och 1885 nedtecknade Sehested en rasstandard. Två år senare, 1887, fick rasen sitt officiella namn: broholmer, uppkallad efter godset.

Historien slutar inte där. Efter andra världskriget ansågs rasen utdöd. Men på 1970-talet vaknade intresset igen, och 1974 startade Dansk Kennel Klub ett restaureringsprogram baserat på Sehesteds beskrivning. Ett tiotal broholmerliknande hundar utan stamtavla hittades, och arbetet tog fart. 1982 erkände FCI rasen officiellt. Till en början rådde exportförbud, men sedan tidigt 2000-tal finns broholmern i Sverige — idag placerad på SKK-rank 82.

Till utseendet påminner broholmern om en något lättare mastiff. De vanligaste färgerna är gul eller gulröd med svart mask, men det finns även ett fåtal svarta individer. Ögonen ska vara ljust till mörkt bärnstensfärgade. Till temperamentet beskrivs rasen som lugn och godmodig, men med en tydlig vaktinstinkt — precis vad man kan förvänta sig av en hund som i generationer vaktat danska herrgårdar. En broholmare är ingen rastlös energibomb, utan en hund som tar sin uppgift på allvar utan att göra väsen av sig i onödan.