Basenji

Basenjin är ingen vanlig hund — och det vet den om. Från Centralafrikas skogar och savanner kommer en ras som aldrig riktigt lät sig tämjas fullt ut, och som bär den historien med sig i varje rörelse. Rasen klassas som en ofullständigt domesticerad urhund, en så kallad schenzihund, och det märks. Basenjin tänker självständigt, fattar egna beslut och påminner mer om en katt än om en golden retriever i sitt sätt att vara.

Det mest kända draget är förstås tystnaden. Basenjin skäller inte — åtminstone inte på det sätt vi är vana vid. Istället kommunicerar den med ett slags joddling, ett unikt ljud som ingen annan ras producerar. I försvarssituationer kan ett dovt skall höras, men det är undantaget snarare än regeln. Precis som hos varg.

Rasens historia i väst börjar 1868, när Georg August Schweinfurth beskrev zandefolkets hundar. De första importerna till England slutade illa — hundarna dog av valpsjuka, en sjukdom rasen tidigare var extremt känslig för. Först 1937 lyckades man etablera rasen i Europa, och aveln tog fart. Stamboken i USA öppnades så sent som 1987 för basenjier från zandefolket på gränsen mellan Kongo och Sudan, vilket visar hur levande kopplingen till ursprunget fortfarande är. Till Sverige kom rasen 1951, och Svenska Basenjisällskapet grundades 1977.

Utseendemässigt är basenjin elegant och välbyggd — högburet huvud, karakteristiska pannrynkor, upprätta öron och en hårt rullad svans. Rörelserna beskrivs som fullblodshästens: fjädrande, precisa, med energi i varje steg. Pälsen är kort och saknar underull, och rasen tvättar sig själv på kattvis.

Med SKK-rank 118 i Sverige är basenjin ingen masskonsumerad ras, och det passar den förmodligen utmärkt. Den är lekfull men reserverad mot främlingar och andra hundar — särskilt efter könsmognaden. Känslig för hårdhänt hantering, men inte svag. Självständig, men inte kall. En ras för den som verkligen vill lära känna en hund på hundens egna villkor.