Appenzeller sennenhund

Appenzeller sennenhund kommer från kantonen Appenzell i nordöstra Schweiz och är en av fyra sennenhundsraser med rötter i alplandskapet. Historiskt sett var det en mångsidig arbetshund — boskapsvaktare och dragare av vagnar — en hund som faktiskt hade ett jobb att göra och tog det på allvar.

Rasen dök upp i skrift första gången 1853, när Friedrich von Tschudi dokumenterade hundarna från Appenzell. Det dröjde sedan till 1898 innan en mer systematisk inventering gjordes, och ett trettiotal hundar visades upp på hundutställning. Rasklubben bildades 1906 och rasstandarden fastslogs 1914 — en relativt sen formalisering för en ras med så gamla anor.

Det som gör appenzellerns historia extra dramatisk är vad som hände efter andra världskriget: rasen var då så gott som utdöd. Inte halvt utdöd, inte sällsynt — utan i det närmaste borta. 1952 återintroducerades rasen, och det är alltså en räddad ras vi pratar om idag. Den är fortfarande långt ifrån vanlig; i Sverige ligger den på plats 65 i SKK:s ranking, vilket placerar den i kategorin raser som de flesta hundmänniskor aldrig stöter på i vardagen.

Appenzellern tillhör FCI-grupp 2 tillsammans med schnauzer, pinscher, molosser och övriga bergshundar och sennenhundar — en grupp med tyngd och substans, hundar som är byggda för att fungera snarare än att imponera på en catwalk. Den schweiziska ursprungsmiljön, med krav på uthållighet, självständighet och förmåga att hantera boskap, har format en ras som inte är gjord för ett passivt liv på soffan.