Weimaraner

Weimaranern är en av de mest igenkännliga hundarna som finns — silvergrå päls, ljusgula till nästan färglösa ögon och en blick som verkar se rakt igenom dig. Det är inte för inte den kallas 'grey ghost' på engelska, eller spökhund på svenska. Den kommer ursprungligen från Thüringen i Tyskland, där den troligen härstammar från viltspårhundar som hölls vid de små furstehusen i regionen. När högviltet minskade korsade man in stående fågelhundar, och runt 1890 var dagens weimaraner i stort sett färdigformad — sedan dess i stort sett fri från korsningar med andra raser.

Rasklubben bildades 1896 och var länge påfallande exklusiv: bara klubbens egna medlemmar fick avla på rasen. Det satte tidigt en prägel av kontrollerad, målinriktad avel. I Sverige bildades Svenska Weimaranerklubben så sent som 3 november 1979, men rasen har ändå klättrat till en 40:e plats i SKK:s popularitetsranking — ett hyfsat starkt resultat för en utpräglad jakthund.

Weimaranern är en stående fågelhund av braquetyp och hör till FCI-grupp 7. Det syns i kroppen: hanhundar når 59–70 cm i mankhöjd och väger 30–40 kg, tikarna är något mindre med 57–65 cm och 25–35 kg. Rasen finns i både kort- och långhårig variant — den långhåriga fick dock vänta ända till 1970-talet innan den tilläts på hundutställning. Vill man tävla på utställning med högre utmärkelser krävs dessutom meriter från jaktprov för stående fågelhund, vilket säger en del om hur starkt rasens jaktsyfte värnas.

En liten kuriositet: valparna föds nästintill randiga i pälsen och med blå ögon. Den karakteristiska grå färgen, som sträcker sig från silvergrå till levergrå, bärs som ett recessivt anlag hos hundar med röd grundfärg. Det är en genetisk detalj som gör rasen unik bland de stora jakthundarna.