Engelsk pointer

Pointern är FCI:s nummer ett — bokstavligen. Med FCI-nummer 1 och rötter i 1700-talets England är det här en ras med historia, stil och ett syfte som aldrig gått ur mode. Den härstammar från spanska, franska och italienska korthåriga fågelhundar, med troliga inslag av engelska setting spaniels, och det var den engelske uppfödaren William Arkwright i slutet av 1800-talet som formade den moderna pointern till vad den är idag.

När engelska jägare under tidigt 1700-tal övergick från nätfångst till flyktskytte uppstod ett akut behov: en hund som stannar upp och pekar ut viltet istället för att rusa in. Pointern levererade. Den specialiserades för jakt på hönsfågel i fält och på fjäll, och den instinkten sitter djupt inbyggd än idag.

Utseendemässigt är pointern en medelstor, rektangulär hund som kombinerar lätthet med kraft och ädelhet. Det skarpt skurna, högt burna huvudet är karaktäristiskt — det är en hund som ser ut som den menar allvar. Mankhöjden ligger mellan 63–69 cm för hanar och 61–66 cm för tikar. Färgmässigt är vit och gul, vit och orange, vit och leverbrun samt vit och svart de vanligaste kombinationerna, men enfärgat och trefärgat förekommer också.

Mentalt är pointern utåtriktad, glad och har en utpräglad vilja att vara till lags — egenskaper som gör den till en tillgiven och lojal familjemedlem. Den umgås gärna med andra hundar och är, märkligt nog för en så energisk jaktmaskin, lugn och behaglig inomhus. Men ute? Då slår motorn igång på allvar. Pointern är aktiv och behöver ordentliga möjligheter att röra på sig.

SKK är tydliga: det här är ingen ren sällskapshund. Jaktinstinkten är stark och rasen kräver ett tydligt ledarskap. Den som inte kan erbjuda jakt eller motsvarande fysisk och mental stimulans bör tänka ett varv till. Pälsen är lättskött och badas vid behov — en av rasens få lågunderhållskvaliteter. Hälsomässigt är pointern generellt sund, men höftledsdysplasi förekommer i rasen.