Bracco italiano

Bracco italiano är en av Europas äldsta stående fågelhundar — och det syns. Rasen bär på en historia som sträcker sig tillbaka till renässansens Italien, där hundar av just den här typen finns avbildade på fresker och omnämns i kynologisk litteratur från samma era. Furstefamiljerna Medici och Gonzaga bedrev avel med typen, vilket säger en del om vilket sällskap braccoen höll redan då.

Rasen finns i två varianter med skilda geografiska rötter: bianco arancio — vit och orange — härstammar från Piemonte och anses vara den äldre linjen, medan roano marrone, kastanjeskimmel, kommer från Lombardiet. Det handlar inte bara om färg. Piemonte-varianten är lättare byggd och trivs bättre i kuperad terräng, medan Lombardiet-varianten är tyngre och mer anpassad för slättjakt. Samma ras, men med tydliga regionala signaturer.

Mot slutet av 1800-talet var bracco italiano nära utrotning. Det var Ferdinando Delor — en av grundarna till den italienska kennelklubben ENCI — som tog initiativet till att återuppbygga rasen på 1880-talet. ENCI erkände rasen officiellt 1949, då rasstandarden fastställdes och rasklubben bildades. FCI:s erkännande kom 1989.

Till karaktären beskrivs bracco italiano som härdig, lugn, lättlärd och lydig. Kroppen är kraftfull och harmoniskt byggd med manke och kors som ligger högre än ryggplanet — en silhuett som signalerar arbetskapacitet snarare än utställningsposer. Huvudet har markerad nackknöl och kraftigt nosparti, typiskt för braquetypen.

I Sverige är rasen rankad på plats 152 enligt SKK, vilket gör den till ett relativt ovanligt inslag i svenska hundparker. En detalj värd att känna till: i hemlandet kuperas svansen, men det är förbjudet i Sverige. För den som siktar på högre utmärkelser på utställning gäller dessutom att hunden måste ha meriter från jaktprov för stående fågelhund — rasen är alltså inte enbart en showring-produkt utan förväntas hålla vad ursprunget lovar.