Whippet

Whippet är en av de mer missförstådda raserna i Sverige — många ser en smal, elegant hund och tänker bräcklig prydnadssak. Verkligheten är en helt annan. Rasen kommer från norra Englands gruvdistrikt, där arbetarklassen på 1800-talets slut använde den för att jaga småvilt och dryga ut hushållskassan, och för att tävla mot varandra under vadhållning. Det är en historia av praktisk nytta, inte aristokratisk utsmyckning.

Namnet whippet har två möjliga ursprung: antingen hundens piskliknande svans (whip) eller uttrycket 'whip it' — skynda på — som ropades vid kapplöpningar. Båda förklaringarna passar rasen väl. Whippet är byggd för snabbhet och jaktförmåga, med en kropp som enligt SKK ska vara en balanserad kombination av muskelkraft, styrka, elegans och linjeskönhet. Mankhöjden ligger på 47–51 cm för hanar och 44–47 cm för tikar.

Men det är inomhus bilden verkligen kompliceras. En whippet som precis sprungit av sig på en äng är minuter senare djupt begravd i soffkuddar. SKK beskriver det träffsäkert: lugn och tystlåten inomhus, livlig och aktiv utomhus. Rasen älskar fysisk närhet — till människor och till andra hundar — och trivs utmärkt i sällskap.

Whippet är en synhund som jagar med ögonen, och den starka jaktinstinkten är något varje ägare måste förhålla sig till. Inkallning och vardagslydnad bör tränas tidigt, redan som valp. Rasen passar utmärkt som förstagångshund tack vare sitt behagliga temperament och sin anpassningsbarhet, men den behöver utrymme att verkligen sträcka ut — cykelmotion och löspromenader på säkra platser är inte lyx utan nödvändighet.

På tävlingssidan finns whippet race, en rak bana på 137 meter som skapades 1972 specifikt för rasen, och lure coursing är rasens officiella arbetsprov i Sverige. Runt 250 hundar registreras årligen för whippet race i Sverige, vilket säger något om hur levande sporttraditionen fortfarande är. Rasen rankas på plats 69 hos SKK — inte topp tio, men stadigt ökande i popularitet. Det är en hund som belönar den som tar sig tid att förstå den.